Minns ni Jenny? Jenny som kontaktade mig på bloggen. Mailade. Berättade om sin bukspottkörtelcancer som hon visste skulle separera henne från sonen P som då var fem år när hon gick bort.
Vi sågs. Jag var och lyssnade på hennes konserter, hon var jazzsångerska, och vi sågs med barnen ibland. Jag minns att vi tittade på fotboll i Stureby och åt middag i huset.
Och jag minns sista gången jag träffade Jenny väldigt tydligt. Besökte henne på Ersta hospice och vi tittade på de gula löven som lagt sig som snirklande konstverk på fönsterblecket i hennes kala rum.
Jag minns hur vi satt i besöksrummet och att hon sa till mig ”lev Lotta” när vi kramades vför sista gången och jag kunde känna hur tunn hon var genom den tjocka koftan.
Och jag har genom åren tänkt så mycket på P att jag stundtals blivit galen. Jag kontaktade Jennys bror på Linkein men fick ingen kontakt. Jag har varit i förtvivlat behov av att veta hur P mår och hur hans liv blivit trots att jag förstås inte har något rätt att veta det egentligen.
Och så en natt denna vecka när jag låg och tänkte på honom gick jag in på Instagram och hittade honom. Tårarna kunde inte sluta rinna av glädje. En bild på en lång 15- åring i fotbollskläder, lutad mot en busskur. Jennys drag. Jennys pojk.
Och så pratade vi på Instagram. Hur han mår. Jag vill inte störa. Och jag berättade hur mycket jag tänkt på honom genom åren.
Nu släpper jag honom inte. Lite på distans kommer jag följa hans liv, Jennys pojk.
Tack livet för Instagram.