Det är en sådan obeskrivligt känsla att få livet åter en gråmulen måndag i januari. Läkaren ringer: ”Det finns ingen cancer i din lever eller lungor”.
Att hulkgåta så snoret rinner och allt känns möjligt är en känsla jag inte kan förklara. Jag får leva. Livet vänder åter.
Jag har varit så rädd, så rädd. Nätterna har varit vidriga. Dagarna, monster med vassa klor. Jag är djupt, djupt tacksam. Jag är Lotta, igår, idag och i morgon.