Barncancergalan igår. Jag är på plats för att jobba. Ett leende, javisst men så tungt. Slungas tillbaka när jag ser alla inslag. Jag valde att inte stanna och titta på plats utan såg galan från soffan med en pizza. Och de där port- a -carterna som jag ser inopererade på alla. Så man kan ge cellgifter, eller annat intravenöst enkelt. Jag har så svårt att förstå hur man klarar sig när ens barn blir sjukt, tänker på Simons mamma. Hur går man vidare när själva anledningen till att man vill vakna varje morgon är borta.
Mitt ärr är bara några 2-3 centimeter lång och har bleknat men jag hamnar där direkt mentalt. Dofterna, väntan, oron. Ihopkrupen i fosterställning med knäna vid hakan, landstingsfilten uppdragen över huvudet.
En gång spydde jag rakt ut på golvet i hallen när jag låg ute i den långa korridoren. Inte ens det brydde jag mig om, sket i att folk satt längst stolar och stirrar. När man är så sjuk blir allt sådan väldigt oväsentligt.
Hela drygt 35 miljoner inkom till galan igår. Men inte lyckas vi utrota skiten.