Det här helt förändrade världsläget gör mig orolig. Dels för min egen den där det handlar om att jag inte får bli sjuk i Covid-19. Inte med de här lungorna men jag är också rädd för världsekonomin och för alla de miljarder människor som nu sitter i karantän fast det förstår är en omöjlighet när man bor i ett flyktingläger med en hel familj på en yta stort som mitt kök eller kåkstäderna i Sydfadrika, Favelan i Rio eller Idlib ,världens just nu största katastrofområde. Här finns inget rent vatten, här kan man inte hålla avstånd. Vilket jävla hittepå för alla dessa människor.
Jag lindrar det med att beställa kuddar på nätet. Desto mer kaos utanför, desto mer kontroll vill jag ha på det lilla jag kan kontrollera just nu. Och det må vara ytligt men aldrig för har jag haft ett sådant behov att ha ett fint hem eftersom jag är här 24 timmar om dygnet i stort sett. Jag fick hjälp av Menfa att hämta kuddarna på utlämningstället, hon kom hit och hämtade mitt leg som jag hängde på dörren och lämnade paketen utanför dörren.
Och Lennox är snorig så han fick inte komma till mig idag. Jag vågar inte nu när jag är så duktig och verkligen isolerar mig. Samtidigt vet jag inte hur jag ska förhålla mig framåt. För det här kommer att hålla i sig i månader. Att helt isolera sig som jag går det ur ett mental hälsoperspektiv? Promenader med andra kan jag göra. Och fika ute, med distans.
Idag tog jag en långpromenad på nästan två timmar i Gamla Enskede. Otroligt skönt att komma hem sedan. Hällde upp ett glas vin och värmde lax med sallad. Kanske blir det en serie på Netflix. Eller en podd, i natt lyssnade jag på podden ”Läget” med Sigge Eklund där han bjöd in starka röster för att diskutera Coronan. Bland annat Alexander Bard och Johan ”Stakka Bo” Renck som numera bor i New York. Lyssna om du får tid.
Annars händer ingenting.
Mvh kuddfestischen
