Foto;Klara Leo
Vi minns väl alla Linda Carlgren från Habo? Linda med sin superaggressiva bröstcancer, Linda som hade sådana smärtor i skelett att hon inte kunde sköta familjen två små barn, inte bära dem och en kommun som vägrade hjälpa till med det den borde. Linda som var så förbenat tapper och som satt i sitt kök med blanka ögon och log mot mig och sa ”jag måste orka”.
Och som skickade sms från sjukhuset sina sista dagar. Hur ont hon hade, hur hennes mamma kom in med alla barnen för att ta adjö, hur hon vinkade till dem en sista gång från sängen. Jag tänker ofta på Linda. Hon var så fruktansvärt stoisk. Lugn, verkade acceptera men det är klart hon inte gjorde. Men vem är jag att bestämma vad människor, känner gör och tänker för i krig och cancer är allt tillåtet.
Men nu har jag fått en liten uppdatering. Barnen mår bra. Adam, den äldsta som är på bild ovan bor med sin mormor och går andra året på gymnasiet. Och Lars bor med de andra tre barnen. Som bara var 3-4 år när Linda försvann.
Oktober. Den rosa månaden. Idag tänker jag extra på det.