Min vän, författaren Caroline Engvall skriver så klokt om våra barns virtuella mötesplatser. För vi kan inte stoppa dem för att vara på sociala plattformar. Men vi är skyldiga att ta reda på vad som sker, vad de gör, hur de pratar om och till varandra, tonen, bemötandet. Det är vårt enda sätt att möta på dem.
Jag frågar Lennox, är nufiken, ville se konversationen i mobilen utan att leka polis. För vi frågar ju vem de hängt med i skolan, vilka vänner de har men sällan frågar vi vem de umgås med på virtuellt.
Våga vara nyfiken, kräv att få ha koll men på ett ärligt sätt. Om vi vuxna inte är där och är genuint intresserade kan det snabbt skapas hotfulla trådar, nätmobbning och utanförskap. Eller ännu värre. Pedofiler som kretsar som hajar runt våra barn och kartlägger deras steg.
Dela gärna texten.
”Låt oss prata om Snapchat, detta fantastiska verktyg som hjälper oss att hålla kontakt med våra barn och dem att vidga sin värld.
Låt oss prata om Snapchats fiffiga funktioner, där telefonens gps hjälper dem att hålla koll på vilka vänner som befinner sig i närheten.
En sådan funktion underlättar deras umgänge – men också för potentiella förövare att hålla koll på våra barn.
Låt oss prata om det.
Låt oss prata om vikten av att prata med våra barn på ett balanserat och icke skuldbeläggande sätt om riskerna med de plattformar de befinner sig på. Om allt det roliga, men också om faran i att potentiella förövare kan se hur de rör sig mellan hem, skola och fritidsaktiviteter.
Om hur en förövare enkelt kan säga ”jag vet var du bor” eller ”går i skolan”, och därmed få barnen att gå med på saker de kanske inte tänkt sig.
Låt oss prata med barnen om att vi vill vara delaktiga i deras värld – och att de alltid kan vända sig till oss vuxna om något händer dem på nätet.
Låt oss prata om liven vi kan rädda tack vare det”