Middag i går med Jonathans mamma Lourdres. Och låter inlägget besvaras av denna kommentar:
”Misstänker att du är jämngammal med Jonathans mamma + eller – några år. Skulle vara intressant att höra lite reflektioner över det. Och nej ingen kritik, tänker bara själv hur jag skulle förhålla mig till om min dotter kom hem med en man i min ålder. Det kan ju ha sina fördelar, bäddar för god vänskap kanske, men tänker jag på dottern så hade jag nog önskat att hon träffat någon jämnårig, men kärlek är vackert oavsett var den uppstår.
Jag har egentligen inga issues. Det är Lourdres som får stå för det och jag kan bara hoppas att hon helt ärligt i sitt hjärta inte bryr sig om att jag är ett år yngre än henne. Det blir svårt med barnbarnen men som hon säger, och som jag också skriver i min bok. ”Du är ålderslös och barnbarnen får Christopher (bror) skaffa)
Jag kan inte säga nej till kärlek bara för att ATT. Jag tänker ta vara på varje chans i mitt liv att må bra och jag måste försöka gå mer på magkänsla. Är ju annars väldigt rationell och inte alls impulsstyrd människa. Allt jag gör är baserat på tänk och eftertänkskamhet. Jag har alldeles för dålig självkänsla för att våga lita på ”magen”. Tyvärr. Men jag jobbar på det. Försöker hitta någon liten röst inuti.
Jonathan gör mig glad. Han har det största hjärtat jag vet och jag mår bra i hans närvaro. Hur ska jag kunna stänga dörren till det bara för det skiljer 23 år? Nej. Känns det bra gör det. Så enkelt är det. Och det vore en annan femma om han vore 16-17 år och jag vore 40. Nu är det ju faktisk en vuxen man som är den av oss som mest skiter i vad andra tycker och tänker. Han måste själv kunna ansvara för sina handlingar. Det är ju inte jag som har ”förfört honom direkt”
Och så är det förstås så, att hade detta varit en man på 50 som var tillsamans med en kvinna på 28 hade inte ens frågan uppstått. Och det krävs att vi tänker nytt kring det där.
Nu väntar middag med Tessan, Anna, Micaela och Cristina på TAK.