Jag sitter här i mitt kök. På radio Lugna favoriter. I badrummet dunkar det från centrifugen från tvätten. Därinne virvlar våra liv omkring, mitt och Lennox och så Jonathan förstås vars t-shirt snurrar runt därinne. Lennox sover, med armen om Tjockkatten breda, håriga rygg i min säng.
I morse tog vi sällskap i T-banan. Lennox går av vid skolan och jag fortsätter hela vägen till Östermalmstorg. Min fina sjätteklassare. I morgon går han till Threst efter skolan och jag har en hel helg som breder ut sig tom och tyst. Ingen Jonathan. Ingen Lennox.
Och jag varken vill eller kan längre skriva så mycket om min längtan och sorg efter att endast leva varannan vecka med honom som jag burit under mitt hjärta i drygt nio månader.
Men vet ni. Nu säger jag det. Det har inte blivit bättre.