Man äter den en bit i taget. Precis så äter man en elefant. Och precis så samma sätt inser man att saker alltid förändras och blir till det bättre. Det tar tid. Och var det något jag lärde mig som sjuk så var det precis det.
Hur dåligt jag än mådde på morgonen, så visste jag att jag senare skulle må bättre. Ett exempel bara.
När jag var yngre visste man inte det där. Då trodde jag att saker var rigida, fasta, bestående. Men med ålder, vishet och erfarenhet har jag lärt mig att om man bara rider ut saker så blir det nästan alltid bra till slut.
Och blir det inte bra så är det inte slut.
Jag mår kass. Jag tror det är klimakteriet. Min mens hoppar lite, nu har den inte kommit alls och är två veckor sen.
Jag hoppas ni inte är känsliga att jag pratar mens. Men jag får sådana otroliga värmeanfall, och frossbrytningar nästan. De kommer med ca en timmes mellanrum och drar fram över ansiktet främst.
Och sedan börjar jag nästan huttra. Och på nätterna vaknar jag hela tiden, speciellt på morgontimmarna vid 4. Badar i svett, för att sedan frysa. Och med ångest och oro om sveper in, för att sedan försvinna. Men vaknar oftast helt genomdränkt av svett och med värsta ångesten.
Hur vet jag om det är klimakekteriet? Och finns det något att ta för så här orkar jag faktiskt inte må. Känner mig bakfull hela tiden.
”Men jag äter den där elefanten till frukost. Varje morgon, en liten bit.”