På fredag. Röntgen. Det är två år sedan. En eon av tid. Och såklart gör sig oron påmind på alla möjliga sätt. Stingsligheten. Nära till tårar. Extra pussar på Lennox.
Och jag får ju inget besked då. Utan sedan. Antingen via en röst i en telefon. Eller ett brev på posten till ett samtal öga mot öga. Så länge fördriver jag tiden med att leva.