Hötorget 9.37. Jonathan är med. Alltid, även om det handlar om det mest simpla. Det är något med den där lojaliteten som är väldigt attraktiv och som vinner i längden över nästan alla andra goda kvaliteter. Att man finns. Oavsett väder.
Och det är som vanligt svinkallt i det där rummet. Av med BH:n. Kan inte röntgas med metall och så ta plats på britsen. Och sedan börjar helvetet. Det går inte bra att sätta nål. Man provar på två ställen och sprutar koksalt men nålan har inte gått in utan vätskan hamnar fel.
Och till slut går det efter att man frågar efter någon ”Göran”. Han hittar ett bra kärl i handen som håller för kontastvätskan som ska sputas in, fylla kärl i lungor och lever för att det ska bli lätt att läsa att och hitta något som…inte ska vara där.
Och så in i röret. Och det är alltid nu tårarna kommer. Jag vet inte varför. Men desto tid sedan jag var sjuk, desto ledsnare blir jag vid sådana här tillfällen.
Jag tror att det handlar om sorg. Över att ha blivit berövad på så mycket tid som jag lagt på oro. Och när de börjar spruta in kontrasten gör det så förbannat ont, är så kärlretande men det går bra, jag sprattlar lite med mina fina nitboots och ajajajajaar mig men det går. Allt går.
Och Jonathan väntar så snällt utanför i nästan en timme. Sedan ger han mig en puss och tar mig om handleden, den där kärlet sprack och stryker mig med tummen över det som ska komma bli ett rejält blåmärke.
Sedan. Vidare till jobbet. The show most go on