Angela är 18 år. Det är hennes första barn och hon har kommit, från en klinik tidigare idag. Nu har hon haft krystvärkar länge. Sedan 13 har hon legat här.
Det är många människor i rummet. Barnmorskor, två sjuksysterstuderande, flera andra som trängs runt henne. Hon tyst, kvider bara lågt hör jag där jag står.
Jonathan filmar inne hos henne. Försöker få plats i trängseln. Och ja, hon har gett sin tillåtelse. Krystarbetet går långsamt. Lite för långsamt. Jag hämtar vatten i vårt hus och när jag är tillbaka ser man bebisens huvud.
Skynket dras för och så kommer flickan ut. Men hon verkar inte leva alls. Hon är blå, helt livlös och andas inte. Slapp i hela kroppen.
Jonathan slutar filma. Vi håller om varandra. Jag gråter, alla andra kämpar febrilt för att rädda henne med slemsugar och ljudet när de drar upp slem från den lilla slappa halsen är hemsk.
Barnmorskan tittar på mig över alla andra som jobbar för Livet. Ser att jag gråter och ger mig en blinkning ” Why are you crying?” Frågar hon.
Det går 2 minuter, 4, 6, 8, 10. Hon verkar inte leva. Hennes hjärna måste ta så mycket stryk av syrebristen att hon kommer vara svårt funktionsskadad tänker jag.
Det drog ut för mycket på tiden helt enkelt och snitt var försent då hon redan passerat för långt ner i bäckenet.
Hon är död. Det här går inte. Folk fortsätter kämpa, vänder den slappa kroppen upp och ner, försöker. Det har gått över 10 minuter nu.
Och så plötsligt! Någon säger att hon lever, att hon andas om än oregelbunden.
Hon får syrgas och jag håller hennes minifingrar när hon läggs på bordet. Livet vinner. Hade det här hänt i Angelas by hade både barn och mamma dött. Men ödet ville annat idag.