Foto Christopher Hunt. Tanzania 2014.
Hemma är det som vanligt. Kallt, knaster under skorna. Klockan ringer 6:20. Frukost med hårt bröd, Jonathan lägger extra knippe färsk koriander på. Och så till jobbet. ”Hej, hej hur har du haft det?”. Hur ska jag rimligtvis kunna svara på det? En sådan himlastormande resa så långt från vårt som det bara går.
Och jag anklagar ingen. Det är klart man frågar det. Men jag kan inte riktigt svara, berätta för det krävs tid för att berätta, och lyssna. Och tid mina vänner, det är något vi inte har här.
”Vilken fantastisk resa ! Om du klagar på ditt liv efter detta så slutar jag läsa din blogg. Inte många som får resa och uppleva saker som man inte trodde fanns.”
Så lyder en av kommentarerna under denna resa.
Vill allså bara flagga för att jag fortfarande är mänsklig och kommer förmodligen gnälla över saker även om jag sedan flera år, och med annat i bagaget vet att jag har det bra. Att gå genom livet med ett leende är ett sådant där citat man ser på facebook.
Och som någon så klokt sa ”Jag kan ibland gnälla på mina barn och tycka att de är jättejobbiga även att jag älskar dem mer än livet självt. Det är det som gör oss mänskliga.”