Mina förutsättningar på jobbet har ändrats rejält se senaste två åren. Tidigare hade jag fria abetstider. Eller, fria och fria, det var väl att ta i men jag fick inget OB när jag gjorde mina vimmel oavsett om det var röda helgdagar eller inte. Istället fick jag styra själv över mina tider, överenskommet att jag jobbade min arbetstid och lämnade mina uppifter enligt överenskommelse.
Det var fantastiska år. Lennox lämnades på dagis vid 9.30 och gick korta dagar, jag gick iväg på vimmel på vissa kvällar vid 19. Nu är det inte så. Jag jobbar nellan 8-16 och sitter ofta kvar till senare de veckor jag inte har barn. Tiderna är helt annorlunda och jag fattar att det styps till.
Man får vara tacksam för det man haft. Istället uträttar jag allt på luncherna några gånger i veckan. Oftast skiter jag i lunch. Köttar bara på. Men igår träffade jag Shatilla på en lunch. Längesedan. Barn och jobb krånglar till det.
Vid 17 gick jag till nyöppnade Eataley, gamla Röda Kvarn-biografen på Biblioteksgatan. Otroligt tjusigt och coolt. Ett italienskt koncept som finns i bland annat USA. Olika restauranger, flera delis, fik, och överallt en väldigt osvensk stämning, internationellt.
Detär nästan två månaders väntetid på ett bord, skrattade mina kollegor innan jag gick men antar att det är helger. Micaela och jag fick bord och 70 minuter på oss att äta. Varsin carpaccio, en öl till mig och alkoholfritt till henne som körde.
Sedan tog vi kaffe och efterätt en trapp upp. Pannacotta och en latte. Och härligt att ses. Det blir så sällan bara. Micaela körde hem mig och jag satte mig och gjorde ett utkast till ett samarbete, tog en kaffe och somnade runt 24. De här barnfria veckorna. Sällan hemma förrän 20-21 på kvällarna.
I morgon kommer Lennox. Längtar. Ibland blir längtan väldigt jobbig och påtaglig. Som en slägga i huvudet., Boom, säger det och så gråter jag en skvätt. Mest för att jag fortfarande, efter nästan tre år inte kan acceptera att jag inte lever med honom, delar hans liv.
Jag försöker, det gör jag men det gör så fruktansvärt ont, skär igenom hela kroppen när den där släggan kommer. Ibland undrar jag varför inte jag, som de flesta ensamstående inte bara kan gilla läget och gå vidare? Eller är det så att ni känner som mig, fast man inte pratar om det?
Just det. Jofama har sin årliga utförsäljning i helgen. Missa inte det för sjutton.
