”Jag kommer ju dö”.
Så säger Tim i den omtalade dokumentären jag såg i går. Så smärtsamt att se. Ett enda stort rop på hjälp. Ständiga sjukhusbesök. Giriga människor som inte ser en psykisk ohälsa och en fysisk smärta. Hur han ber om att inte bli bokad mer, men hur hans team pressar, ”bara ett gig till” .
Managern som säger att Tim inte fattar värdet av pengar och hur han förstör för andra om han ställer in och att folk bara bryr sig om honom för tillfället. Så säger managern till en sjuk och deprimerad artist som tydligt markerar nej! jag klarar inte mer”.
Och när Tim, opererad för brusten blindarm, hög på smärtlindring och knappt ståendes, ändå begärs göra intervjuer. För hur stoppar man ett skenande tåg och en stor världsapparat?
Dokumentären är ett enda stort rop på hjälp, omgiven av människor som bara såg pengarna, såg bara Avicii men inte Tim. En känslig, sensitiv kille som bara ville göra musik men aldrig gillade det andra omkring. Som säger i filmen ”Jag hade ju allt jag kan önska mig så jag borde vara lycklig. Så säger han med 68 miljoner på banken.
Ingen lyssnade. Ingen såg. Ingen agerade. Pengarna och apparaten runt Avicci var viktigare. Att leverera, att han skulle spela som lovat för utsålda arenor. En så fin själ, ömtålig och sensitiv.
Omgiven av hyenor som dunkade honom i ryggen och drack vid hans bord. Men när han vinglar ur sjukhussängen vid en scen, för att spela är det ingen av jeansförsedda i hans management som halvsitter i rummet som ställer sig upp och säger ”Stopp, det här ska han inte göra”.
Fy fan. Så oerhört sorgligt.När jag hörde att Tim ”Avicii Bergling hade gått bort blev jag förstås ledsen och chockad. Att vid en ålder av 28 år helt plötsligt försvinna, oavsett orsak, är en tragedi för alla men i det här fallet miljoner fans världen över.
Den omtalade dokumentären om hans liv talar sitt tydliga språk. Det står det med ens klart vilken oerhört sorglig historia detta är, oavsett dödsorsak.