Klumpen i halsen är där redan från början. Lennox slutar sexan, börjar ny skola och högstadiet.
Det är så mycket som flimrar förbi. Hans lilla hand i min till förskolan, svartprickiga smutsiga snöhögar och galonbyxor, den där lukten av blöt hund och Mariekex när man ska hämta. Det där ålandet på hallgolvet när han vägrade klä på sig.
Att vägen hem tog lång tid på våren när man skulle stanna och titta på allt. Hans sexårsglugg, läspandet, vaknätterna och tumvantarna som aldrig satt på.
Fan. Nu gråter jag igen, bara av att minnas det.
Hur jag fingrät på tunnelbanan till jobbet när jag lämnade, han kunde inte ens gå, och grät ännu mer när de ringde och sa att han var så ledsen.
Att jag ens kunde uträtta något vettigt, de första året på förskolan, var ett under.
Jag är så blödigt, känslosam för minsta lilla, en studentskylt på t banan och hjärtat stannar och tårarna svämmar över.
Och det här är något som blir värre ( eller bättre) med åren. Jag är glad att jag känner en massa men känner inte riktigt igen mig.
Lennox farmor och förstås Threst var på plats.
Och det var väldigt känslosamt för hans lärare idag, de hade svårt att hålla ihop det.
Det är livet. Jag blir så berörd av det. Speciellt när det tar stora språng. När vi går ut genom skoldörren, ut på gården, är det för sista gången.
Och jag slås av vad den melankoliska känslan består av. Att vi bara har dem till låns. Det är en väldigt tveeggad känsla.
En ny epok, nya lärare, nya vänner. Min lilla, stora fantastiska unge.