Vi är många som följt dramat i Thailand med fotbollslaget och vi var många som jublade när de blev funna och nu, förda i säkerhet. För min del handlade det mer om bara en olycksalig händelse. Jag, vi, behövde det där.
Historien om glädje, hjältedåd och heroiska insatser från människor från hela världen. Men också berättelsen om ett ljus i det här evinnerliga mörkret som lägrar sig rent allmänt i valtider. För hur soligt det än må vara ute så står världen i brand.
Därför var det extra fint med ett lyckligt slut där människor utan några som helst krav på motprestationer gick man ur huse för att hjälpa till. Och de som inte direkt var involverade i fritagningen, såg till att hjälpa de andra att hjälpa.
Stängda gränser. Separerade barn i totalt inhumana flyktingsituationer. En clown vid rodret i USA, unga män som dödas i gängkrig här på vår egen bakgård och den växande segregeringen och utanförskapet i förorterna där det är nästan omöjligt för ickesvenskar att få känna en tillhörighet och en gemenskap för att kunna ta till sig en ny kultur.
Som en amerikansk film där allt har ett lyckligt slut. Så var det där dramat. Men åh så vi behövde det just nu.