Med tiden man lever upptäcker man saker med sig själv. Det vore ju själva fan om man stod sig lika frågande vid en ålder av 50, som vid 20. Jag upplevde inte mina tonår som speciellt jobbiga. Jag var i stallet 16-21, sju dagar i veckan, 265 dagar om året i princip. Jag hade min pojkvän, och var aldrig i något speciellt behov av revolt eller frigörelse.
Och så har det varit med mig genom åren. Det där att man alltid tar inget det det stämmer inte. Min kollega Ola sedan 10 år brukar alltid påstå att jag ljuger, att jag måste ha några skelett i gaarderoben, gjort något riktigt bus någon gång men det enda jag kommer på är när jag drack så mycket sprit att jag som 17-åring spydde ner hela dansgolvet på Pacha på Ibiza, eller att jag hade sex i ett garage på Rhodos. Typ.
Jag har önskat, tidvis, att jag skulle vara mer wild and crazy, säga ja mer än nej, inte vara rädd för språnget, kasta mig ut, inte vara så förbannat ordentlig och rättskaffens. Bara mer ”äsch, det löser sig” istället för ”det går aldrig”.
Något jag lärt mig genom åren att jag mår bäst när jag har kontroll. När listor är avcheckade. Samtal och mail svarade på. Inga saker ligger och skaver, som bör tas tag i. Så när jag är lite Wild and crazy så mår jag inte så bra av det. Men så fort jag blir lite fyrkantig, fyller kylen, dammuger varje morgon, bockar av listor och skit och helt enkelt håller mentalt rent. Så blir jag mer harmonisk. Och då kan då bjuda på en utflykt i det okända.
Nu blir det tacos med Lennox