Så kom den då. Dagen jag inte trodde skulle få rymmas. När man blir så sjuk som jag varit blir man fixerad vid sitt barns växande. Man är livrädd att inte få vara med vid de stora kliven, Den första kyssen, moppe, börja högstadiet.
LÄS OM FÖRRA ÅRETS FIRANDE HÄR:
Men jag hann. Och vann. Att se honom bli tonåring var en av de saker jag inte visste om jag skulle få vara med om. Så idag är det en väldigt speciell dag för mig. Nästan mer än för Lennox. Har redan gråtit flera gånger av ren och skär tacksamhet.
Frikost på sängen, Jag smög upp och bakade scones. Lastade brickan med ljus, paket och sång. Förra året var Jonathan här. Nu är jag ensam. Tonårsmorsan.
På eftermiddagen kom Jonathan och Lennox farmor på fika och tårta. Fint att Jonathan vill komma. Han har ju ändå haft en relation med Lennox under drygt 1,5 år.
Och klockan 16:30 hade jag bokat bord på Pinchos inne i stan. Har hört väldigt gott om det av Camilla och det var verkligen supercoolt. Man beställer in en massa smårätter via appen, och hämtar maten själv. Alla var nöjda och glada. Och mätta.
Threst åkte vidare på hockeyträning i Solna och Lennox och jag åkte hem. Och nu är helgkostymen på igen.
Grattis fina Lennox. Du är det bästa som hänt mig.