Att ta sig hem är som att överleva ett fjärde världskrig. Ibland kommer jag inte med. Man kan inte pressa så mycket som ett brevpapper emellan människor.
Det är samma sak på morgonen. Och oftare och allvarligare har jag förstått och insett att det här kan inte vara meningen. Det måste finnas något annat, ett friare liv.
Jag går varje morgon till ett jobb där jag tillbringar minst 9 timmar hemifrån, jobbar för någon annan och ger all min vakna tid, fem dagar i veckan drygt 300 dagar om året, år ut och år in.
Den lilla ynka tid som finns över ska delas upp och pytsas ut på vänner som man försöker trycka in. Sin egen tid. Och så ensamheten. Isolationen. Individualismen här som blivit mycket värre.
Tänk att förfoga helt över ditt liv, inte vara besatt av semesterdagarna, helgerna, ledigheten som man egentligen inte kan njuta av för efter två dagar börjar det om igen. Att leva hela sitt liv, fånge i det här meningslösa ekorrhjulet, det kan inte vara så här livet är menat.
Absolut. Jag fattar att det krävs ekonomiska förutsättningar för att leva ett liv som är helt valbart. Vi har dragit på oss lån, bilar, resor, hus som kräver att cashen ska in.
Men vi har bara ett liv. Ett. Och sedan ska vi vara döda ett bra tag.
Mer och mer av mig längtar bort. Bort till grönska, lugn och ro, långt från stan, på landet. Inga krav, jag är allergisk mot krav och förväntningar. Vill bara vara.
Inga mingel och pressluncher, inga klackar och kindpussar, ingen jakt på nyheter eller hurrarop när en Paradise hotel-deltagare har nyst eller kliat sig i rumpan. Jag antar att jag är gammal. Och trött och förmodligen båda delar.
Jag är tacksam för det jag har. Men det vore ju oundvikligt att aldrig ifrågasätta det liv vi lever.