En gång i tiden skrev jag om cancer varje dag. Jag kunde inte fatta att det drabbat mig och min tvååring i blöjor. Hur den jäveln bara satte sig i soffan och vägrade gå ut. Jag! Mig! som var jordens snällaste person och nyss hade gift mig! Hur var detta möjligt? Som om det fanns något universalsvar på det.
Och med tiden har jag skrivit mindre och mindre om det. Jag blev friskförklarad för sex år sedan. Jag lever. Jag är en av de där som verkar få göra det. Men det är först de 4-5 åren som jag inte är paralyserad av rädsla längre. Numera är det ”bara” en sten i skon. Det skaver. Hela tiden varje dag. Mer som en liten dov, mullrande mensvärk. Finns alltid där i bakgrunden och förmörkar horisonten.
CancerRhehabfondens nya kampanj Tillbaka till livet är väldigt talande. Precis som i filmen och på bilderna är det ett ständigt skavsår trots att man ler, går till jobbet, nattar ungar eller läser en bok. Man är liksom två personer lite. Ingen ser det och märker det. Alla tror att man inte längre tänker cancer. Men inget kan vara mer fel. Man vill bara inte längre belasta folk. Så urbota dumt. Belasta. Hör ni?
Så fråga din vän. Även om det har gått tjugo år sedan diagnos. För det uppskattas. Jag lovar.
Du får gärna stötta CancerRhehabfonden som jobbar ideellt för att drabbade ska få rehabilitering efter sin sjukdom. De behöver allt stöd de kan få. Efter att du blivit utskriven börjar nämligen det stora jobbet. Att återgå till det vanliga.
Stolt ambassadör