Lördagen tillbringades hos mig. Älskar att bjuda hem folk som inte känner varandra sedan tidigare. Sofie, Frasse och Cathrine kom, Frasse och Cathrine är bästa vänner men Soffan har de aldrig träffat. Jag bjöd på ost och chark-bricka. Vi drack vin och tog sedan en taxi till Strandvägen 1 där min vän Richard Rahm spelade skivor. Det var Threst som ringde och tipsade om att Rille spelade.
Superhärligt och både Threst och hans Lotta, samt Lotta Collste och hennes Peter var där. Vi stannade till 1 och gick sedan alla vidare till nattklubben Rose som ligger nära. Där dansade vi i lilla baren, jag drack en öl och vid 4:30 tyckte jag att det räckte och tog mig hemåt. Men fick ett bryt på toaletten innan. Det har varit så otroligt jobbigt att läsa om Almas i Afganistan. Hela helgen har det varit en klimp i magen och precis som vanligt är det när kontrasterna blir för stora som det blir så tydligt.
Här står jag, vi och dansar med vänner i ett land där vi ändå har möjligheter att ge våra barn en tillvaro med skolgång och trygghet för det allra flesta medan Almas (som betyder Diamant, hans föräldrar har förstås tyckt han var en diamant, som han är)) sover i ett annat land i en säng med en vuxen man. Jag känner mig inte som en labil person. och tror inte att andra upplever mig som sådan heller. Och jag är glad att jag känna så mycket. Till slut dunkade folk så mycket på toadörren att jag rödgråten fick öppna, hämta min jacka i kaoset och åka hem. Loppan väntande hemma vid dörren.