Jag har börjat döstäda på jobbet. Hur gör jag med alla fysiska minnen? Bilder, pärmar, kort, papper, Att samla ihop 17 år i några platspåsar. Fyfan. Jag har sådan ångest över sista dagen. Hur säger man hej då? Går man bara efter kramkalaset klockan 17? Svänger lite coolt med håret och säger ”det här blir bra” fast tårarna hänger i fransarna.
Någon sa till mig att ” Lotta, det här har bara varit ett jobb, det är inte ditt LIV” men för mig representerar det en sådan stor del av mitt liv, halva mitt vuxna liv. Det har format mig vare sig jag vill det eller inte. Det är så oerhört läskigt det här. Jag måste göra det. Måste våga språnget men fy sjutton vad mycket känslor.