Foto: Micael Engström
Jonathan var bara hos mig en halvtimme i fredags. Men vi hade ett bra prat när han klev på sitt plan till Barcelona i går. Jag har kännt mig ganska låg sista tiden. Jag hostar ihjäl mig och verkar inte vara någon idé att gå till läkaren, bara virus har de sagt när jag varit där. Men med hostan kommer en oro som är ganska jobbig och energikrävande.
Att tänk om det ett är ett återfall. Att cancern kommit tillbaka i lungorna. Hur fasiken vet läkaren det? Och så processen med att sluta jobbet och kliva in i någon helt nytt. Läskigt, skrämmade men nödvändigt och jag är förstås väldigt glad för det. Det finns ingen motsats i att jag ändå är rädd, Jag vet exakt vad jag har. Kan mitt jobb på mina tio fingrar och nu ska jag helt plötsligt göra något helt annat som förstås kräver helt andra insatser av mig.
Så jag gråter en hel del oprovocerat över vad som helst. Vackra löv, ”Sofias Änglar”, en liten bebis på T-banan. Gud så dramatiskt det låter. Det är det inte. Jag är bara väldigt känslosam just nu och jag tror det beror på ett långsamt farväl av det som varit så länge. En självklar roll jag haft och som nu inte kommer att finnas kvar.
Och jag sa till Jonathan att ”det går väl över, jag har ju klarat värre saker” men han menar på att man ska inte ducka när det blir jobbigt. Inte försöka”rida ut det” utan istället gå in i det och lära sig mer om sig själv. Att det tar lång tid men att inte väja och hoppas på känslorna bara ska försvinna.
Jag antar, när jag läser mellan raderna att man har saker att lära sig av allt.
Just därför lade jag upp en extra glad bild idag. Nu sushi med Lennox.