Jag har ju hostat i nästan sju veckor. Rosslande ibland, torr ibland, skrällande ibland. I söndags när jag skulle dammsuga gjorde det så fasansfullt ont i höger lunga. Som om jag sträckt mig. Och sedan dess har jag haft jätteont. Kan inte borsta håret med vänster hand, eller vända mig i sängen, eller ta djupa andetag. Och får som vanligt panik att det är en tillväxt av metasaster, långvarig hosta. Men jag vet ju att om man har SÅ ont av tillväxt är man ju allmändåig, alltså riktigt dålig om metasterna gör ont.
Men idag gick jag igen till vårdcentralen och min husläkare Erika skickade mig på drop in röntgen på Dalens sjukhus. Och så när jag tog T banan därifrån så ringde hon, efter bara en kvart. Ingenting som är konstigt med lungorna. Allt ser fint ut. Förmodligen har jag hostat sönder ett muskelfäste.
Herregud. Det är meningen att jag ska få leva, Tänk om det verkligen är så. Jag är så oerhört glad över mitt brustna muskelfäste. Jag vaknar på nätterna av oro. I natt vid 4, greppande efter Lennox hand. Fy fan rent ut sagt vad trött jag är på att vandra i dödsskuggans dal men så oerhört tacksam idag. För vad är alternativet? Att inte få leva alls.