Jag har legat väldigt lågt om mitt nya jobb. Det har jag valt att göra då jag inte riktigt vetat hur mycket man kan posta och inte. De kan ju vara så att arbetsplatsen inte alls vill figurera eller att kollegor inte alls vill vara med på någon blogg eller finnas på Instagram, vilket man måste respektera.
Jag tycker det är väldigt tråkigt att inte kunna dela hela mitt liv. Det är ju inte riktigt jag. Men har valt att inte posta så mycket men idag hade jag ett avstämningsmöte med min chef Agnes. Och hon gav mig tummen upp! Skönt. Men förstås med reservation kring saker som inte kan röja konfidentiell information, information som bara ska avhandlas internt.
Förra veckan plåtade vi Årets Rosa bandet-designer och sådan kan jag ju inte avslöja, eller vilka inslag som ska vara i galan i januari eller hur pressplanen ser ut. Men Agnes tycker, precis som jag, att det bara är bra att visa vad vi gör. Att finnas där våra målgrupper är. Flera av mina bekanta tror att Cancerfonden är en statlig institution, att man kan få den känslan. Och det vill man ju bort ifrån.
Så nu kan jag dela med er, HELA mitt liv igen, som vanligt.
För övrig tyckte hon jag skötte mig lysande trots att jag mest famlar i mörkret. Konstigt hur man utåt kan uppfattas som trygg och säker fast det på insidan är ett trasigt flipperspel som försöker navigera allt nytt.