I hela sitt liv har Lennox haft Loppan. Först som en blöt, rädd fläck under soffan, livrädd för den skrikande bebisen men senare som ett ständigt sällskap åt oss alla.
Han har följt Lennox till skolan och till Konsum, varit med på höstliga barnvagnspromenader och varit min stora tröst under sjukdomen när jag var så trött på fysisk närhet av främmande som skulle sticka en och vara för nära.
Då var Loppan där med sina pliriga ögon och mjuka päls, kravlöst. De tre senare åren har han ju varit innekatt och min kärlek till honom är lika djup som till vilken familjemedlem som helst.
Förringa inte kärleken till ett djur. Den är lika djup, oavsett vem mottagaren är. Fina Loppan, vi älskar dig.