Det var en del minnen som återkom när vi var på Stora Ekeby gård i går på Midsommarafton. Sist jag var här var Lennox 2,5. Jag hade drabbats av cancer och jag minns tydligt hur jag gladeligen valde att söva honom i vagnen längst de blå, stora vallmofälten.
Minns att jag precis som igår, hörde dunket av musik, minns ljudet av grus under däcken, mitt stora behov av att vara ensam, att få gå undan en stund.
Igår var det 153 personer på plats och knytkalas. Maria och Gustaf fixade maten. Lennox och jag blev hämtade vid tåget av sonen Carl.
Att få tillbringa midsommar med Lennox var fantastiskt. Jag ser honom inte sånt mycket som jag vill. Han är ofta med kompisarna Leo, Axel och Raffe. Men igår fick jag vara 24 timmar med honom.
Jag var spiknykter. Drack två glas bubbel tidigt. Så extremt skönt. För mig är det fortfarande känslosamt vid dessa traditioner, det har gått fyra år sedan jag separerade och det har naturligtvis ingenting med saknad av Thest att göra.
Mer att jag bara blir påmind om att saker förändras, att livet är i ständigt rörelse vare sig vi vill det eller inte.