Jag ser sig varje dag. Ibland flera gånger. Du bär ofta din tygpåse över axeln och så drar du upp jeansen med en näve, du stannar ofta till när du gör det. Ibland kliver du på vid Gullmars. Aldrig tidigare och du sätter dig sällan ner, gör du det är det bara för att resa dig en minut senare och vandra vidare i den knyckande och svängande gången som du verkar lärt dig parera galant.
Ibland möts våra blickar och dina ögon är stora och har samma färg som havet utomlands, blå men mer åt det ljusare hållet. Du slår ner blicken, oftare snabbare än jag och vill inte riktigt stanna för länge i mina ögon.
Ibland åker du bara en station, ibland länge. Jag tappar ofta bort dig bland myllret av människor men så är du där, många timmar senare när jag är på väg hem. Som vanligt blir jag nyfiken, skapar mina egna, inre bilder som sällan stämmer, för människor är långt mer flerdimensionella än vi tror.
Jag funderar lite på var du hör hemma, hur du var som liten, vad du gör på dagarna. Kanske far du bara fram och tillbaka på Gröna linjen. Det är väl alldeles utmärkt om det är bra för dig. Och så tänker jag att jag kanske ska ta mod till mig och nicka lite nästa gång vi ses. Lite bemötande har väl inget dött av.