Där ligger du. I en låda av trä. Du som kunde torka tårar med tassar och läka både oro och ängslan. Vi reder oss utan din päls, vi skrattar, tjafsar, sover och lever. Det gör vi, men hålet är uppenbart. Du fattas mig så oerhört mycket min vackra trogna vän. Jag var din människa och Så tacksam för det. Men det gör så satans ont.