Varje morgon står han där på samma plats. Böjd nacke. Händerna i fickorna. Lockigt hår och grön jacka. Men här finns inget solsken i blick eller fredagsmys. I morse noterade jag att hans ena sko var trasig och halva foten stack ut. Den var lindad med någon slags tejp för att hålla vätan stången.
Segregationen är mer påtaglig än någonsin. Klyftorna större och gapen mellan välfärd och fall bredare än någonsin. Jag är lyckligt lottad. Jag är på rätt sida staketet. Men jag vill påminna om att livet för en människa som du och jag kan slås sönder och nermonteras snabbt tills vi bara är en spillra av oss själva.
En knuff och vi kan hamna i en spiral där pärleporten inte öppnas längre. Vi är alla passagerare i livet. Var ödmjuk.