Jag kommer aldrig glömma de här dagarna. Att sitta vak till en människa, sin pappa som ska dö är förstås en väldigt speciell situation. Jag är väldigt tacksam att vi fick säga hej då. Jag hade en stund helt ensam med honom i söndags då jag sa allt jag ville säga. Det som var viktigt att få sagt och även om jag inte vet om han förstod så kändes det så oerhört skönt att jag hann det.
Tiden står stilla när man befinner sig i en sådan situation. Livet utanför fortsätter och det märker man när man går för att äta mat, eller en kort promenad för att samla tankar och orka. Men det är som en kokong, en bubbla. Vi i det där rummet. Fuktandes pappas mun, hållandes hans hand, pilla upp och ner med täcket. Fryser han? Svettas han? Hur vet vi om han har ont? Hur mycket morfin? Är han törstig?
Och så brevet jag fick efter röntgen i fredags. En får gå medan jag får livet åter. Jg är frisk! Nio år efter diagnos är jag fortfarande cancerfri och glädjen är enorm!! jag kan inte fatta det. Men känslan, så konstig mitt i all sorg.
Livet, livet.
Jag vill också tacka er för era fina kommentarer. Jag läser alla och blir väldigt rörd över omsorg. Tack, verkligen.