Jag trodde aldrig jag skulle skriva de här raderna.
Jag. Byter. Jobb. Att jag efter 17 år, ganska exakt, tar steget ifrån den plats jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv. Alla minnen, alla resor, alla knasiga och roliga saker jag fått uppleva. Alla mina möten med människor under de här åren, middagar i Frankrike med Prins Charles, Mingel med Beyoncé, prat med Jennifer Lopez, sena nätter med Christer Sandelin på en invigning i Göteborg 2003, plåtning på slott med Danny Saucedo, Enorma buffér, tusentals filmpremiärer och miljoner restauranginvigningar.
Flotta fester som ELLE och med Connissieur till Cypern, galna partyn i Marrakesh och djupa samtal med intressanta människor i min egen Lotta möter-serie. Var jag ska börja? Jag skulle kunna skriva en bok om mina år på SE&HÖR, numera HÄNT. Jag har gjort en enorm digital resa från analogt till digital. Lärt nytt, lärt om, precis när jag skilde mig vilket var enormt jobbigt när huvudet var fullt med annat.
Jag har sett kollegor komma och gå, chefredaktörer försvinna, nya komma, jag har fått mina bilder i handen när fotografen kom upp och lämnade dem på redaktionen efter ett vimmel, efter att de framkallats och jag kan ännu minnas doften och svärtan på fingertopparna, 15 år tillbaka.
Numera landar bilderna förstås digitalt i system jag inte ens kunde stava till för sju år sedan. Jag har verkligen varit med om ett paradigmskifte jag inte tror vi förstår förrän vi kan se tillbaka på det i backspegeln och säga, ”Kommer ni ihåg där runt 2012 när tidningsbranschen förändrades” , och vi också tappade i försäljning. Jag har stått stadigt kvar och älskat min produkt.
Jag har konsekvent tackat nej till andra jobbförslag, älskat min tidning, mitt skrivbord med bild på Lennox och mina rosa post-it lappar överallt. Mitt eget, där jag är Queen. Men med åren, de sista, har det smugit sig in något oidentifierbart. Sakta har takten ökat enormt, allt har slammat ner, kontrollerats, Pengar har blivit ännu viktigare.
Vinsten, i takt med svikande siffror och ett skenade analogt tåg som inte kopplats ihop med det digitala loket, har varit primärt, vilket jag förstås fattar. Och även min egen roll har förändrats enormt från att ha haft ett ganska fritt jobb till att leverera i en fabrik, en nöjesfabrik, i högt tempo mellan 8-16:30, vilket är helt nödvändigt om vi ska prestera och leverera på topp.
Affären är viktigt, vi måste ha intäkter, vi måste överleva, inte ett dugg konstigt och jag har sagt ja och amen till det som medarbetare förstås. Men jag har stundals känt mig som ”tanten i hörnet” en längre tid och jag är ledsen men jag vill vara Queen. Tomas Ledin sjöng ”Det blåser kraftiga vindar, förändringarnas tid är här” och så är det verkligen i förlagsbranschen i dag när ingen längre köper en tidning utan läser allt på nätet.
Vi står inför stora utmaningar att behålla de unga och samtidigt hitta nya läsare när de äldre, printbenägna prenumeranterna klingar av. Alla mediehus slåss för livet. Att jag sedan har rest och träffat många, framfört allt barn, men även andra människor som lever under usla förhållanden i andra delar av världen, har sakta gjort att jag inte längre klarar att skriva om Kim Kardashians celluliter fast jag vet att det också fyller ett behov.
När jag precis kommit hem från Kongo och går raka vägen från flygplatsen med väskan i snömodden, på den julpyntade Humlegårdsgatan med vackra girlander sakta svingades i kylan och människor skyndar förbi med NK-påsar i händerna och jag kommer upp på redaktionen och ska börja lämna texter efter att precis ha träffat en våldtagen treåring blir det jobbigt. Med tiden har det blivit allt svårare, utan att förringa mitt jobb. Det är jag som förändrats.
Och så onsdags kom samtalet. Jag blev erbjuden tjänsten och har igår skrivit på avtal. Ni kommer att hitta mig på Cancerfonden, som projektledare PR & Ambassadörer framåt. Efter en lång rekryteringsprocess där jag suttit i intervjuer med rekryterare och till slut berörda på Cancerfonden, en stor och trygg organisation som varje dag jobbar för att människor ska överleva cancer, preventivt, informativt och långsiktigt med livsviktig forskning som bas. Och jag gör något jag ALDRIG trott. Kliver ur min trygga zon.
Önska mig lycka till på vägen nu, snälla och det är med oerhört blandade känslor jag slutar. Jag är så väldigt van, etablerad och kan det här. Det är min arena. Här är jag hemma men nu ska jag ut på nytt, djupt vatten. Kändisar, kindpussar, röda mattan och champagne är över. Men jag har varit så färdig med det ett bra tag nu och jag hoppas att de festarrangörer jag lyft i så många år kommer att bjuda in mig till en och annan premiär i egenskap av mig själv.
Förlåt för världens längsta inlägg. Men det var viktigt för mig att förklara. Ingen skugga faller över HÄNT. Jag är bara. Så klar.
Ikväll bjuder Micaela på champagne.
Nu gör vi det här!