Jag har inte riktigt kunnat hantera att skriva det här. Det ÄR förenat med så många känslor. Sorg, vemod, rädsla, glädje, vemod, mycket vemod, oro, stolthet. I fredags firades jag av en vecka i förväg då det är sportlov och många borta nu på fredag.
Jag beställde pepparkaksdeg och öl. Mina chefer höll ett kort tal och jag trodde jag skulle gråta, hade förberett mig på den här dagen i flera veckor men det gick… bra.
Såklart hade mina kollegor fixat ett sista löp till mig och samlat till en röd matta så jag kan ha den hemma och gå på, så jag inte saknar röda mattan för mycket. Och så satt vi där i sofforna. Drack öl, skattade, jag tog med gamla kort genom åren från vimmel.
Och jag vet ju precis hur det är när andra slutat. Att man tackar av dem och sedan går de ut genom dörren och det är precis om om de aldrig varit där.
Man böjer ner sina huvuden över datorerna och fortsätter och så kommer det vara när jag går också.
Den Röda Mattan
Jag tycker är lite jobbigt att skriva om det här farvälandet. Jag har under förra veckan plockat hem alla saker och denna vecka tar jag resten. Jag gör mina sista artiklar, mina sista vimmel, ställer mailen på autoreply, rensar sakta skrivbordet.
Emelie, Jonas och Charlie.
Så vi dricker öl, går ner till restaurangen i samma hus som ALLER och där möter mina fotografer Malin och Micke upp , tillsammans med andra människor utanför huset jag jobbat med genom åren.
Saga och Agnethe. Så grymma på det de gör. Skulle vilja ge varenda en av dem en guldmedalj för det hästjobb de gör på Hänt.
Med flit lämnar jag kvar en bild på Lennox och mig, strategisk i fönstret.
Allt går bra. Jag trodde det det skulle gå helvete helt. Någon sa ”Låt tårarna komma” och såklart, men när jag gråter finns det ingen hejd på det.
Jag snorar och hulkar i en timme. Jag har bara så svårt att fatta att jag tagit det här stora klivet.
För er som läser mig kanske det inte är konstig, man byter jobb ibland. Men jag är en sådan extrem trygghetsnarkoman. Gillar inte alls förändring. Drivs inte av karriär, att avancera, klättra. Så för mig är det här jättestort.
Och sedan ska man ju tillägga att efter 17 år är det superläskigt att sätta foten utanför Aller. I en helt ny värld.
Pontus Varg och jag har jobbat många år tillsammans.
Och mitt skrivbord rensas.
Det här med Ola är ett kapitel för sig. Jag klarar knappt av att skriva om det. Vi har jobbat längst tillsammans.
Vi är de enda av den gamla reporterstyrkan kvar från den gamla SE&HÖR-tiden och delar väldigt mycket ihop.
Så för mig är det väldigt känslomässigt med Ola. Definitivt den som jag har haft mest ångest över att lämna.
Han är min gamla bundsförvant sedan så många år och när han sedan skulle gå på kvällen orkade jag inte med några stora farväl.
Vi kramades, sa bara ”Vi ses snart”. Jag klarade inte av helt enkelt att göra det för stort och dramatisk. Jag kommer alltid ha en speciell relation med Ola.
Bästa Erika, Saga och Jonna.
Och älskade fotograf-Malin förstås. Mer än 17 år tillsammans.
Byter röda mattan mot Rosa bandet.
Och fint kort från vår VD Bodil med tillhörande blommor från både kollegor och Bodil.
Vackert hemma.
Så. Hej då röda mattan, champagne, kindpussar och kändisar. Hej då allt det jag känner till och hej något helt nytt och okänt. Men något väldigt viktigt och mer nära mig som person.
Jag kommer att vara ledig två veckor innan min nya tjänst. Och jag kommer inte att skriva så mycket mer om det här slutandet. Det är rätt emotionellt och förenat med mer än bara ett jobb. Jag har VARIT mitt jobb under så många år, identifierad med det. Vem är jag nu?
Puh. Nu gör vi det här.