Mitt hjärta är i tusen bitar. Jag kunde inte förstå att det skulle vara så här tungt men en del av mig har försvunnit. I går pussades vi hela dagen. Jag klappade, pussade och kramade så mycket jag kunde. Försökte spara din doft i mig, minnas hur din päls känns mellan fingrarna, hur du kisar med ögonen. Allt, allt måste sparas och jag är så rädd att jag ska glömma något.

Threst med flickvän var här och tog adjö av dig. Ni har ju också en lång historia tillsammans. Jag fick en panikattack i köket innan vi skulle åka. Kunde inte förmå mig till att lyfta in dig i buren men väl på pats fick vi ett litet fint rum med ljus och två stolar.

Och som genom ett trollslag blev jag lugn för din skull. Du fick en spruta med sömnmedel som du kräktes av. Det var jobbigt för oss men mest för dig. Jag ville inte att du skulle tycka något var jobbigt eller stressande för dig. Men sedan blev du väldigt trött. Lennox hade tagit farväl hemma så vi kramade dig, strök dig över pälsen och väntade på att du skulle bli ännu tröttare.

Och så kom veterinären in och gav dig den dödliga dosen i ett kärl i benen där hon satt en infart. Så var du inte där längre. Du blev tung i min famn, den där tyngden jag burit tusentals gånger förut. Lite smackande med munnen och sedan…borta. En lättnad och en sorg på samma gång. Att lämna dig och åka därifrån utan vår tredje familjemedlem var vidrigt. Kändes helt fel.

Men tack, tack för allt, mitt svansbarn. I 17 år har du varit min krigare i natten. Mina minnen blir till en hackig film i huvudet. Din speciella doft, ljudet du gör när du spinner och jag vet varför jag är så vansinnigt ledsen.

Du var ju den enda jag kunde ha nära när jag blev sjuk, som alltid fanns  när allt rasade. Hur du följde med till Konsum och väntade på oss, följde Lennox till solan.  Du har skyddat mig i alla år utan att jag har fattat det förrän nu. En kärleksmedalj  ska du få när vi ses igen.

Den här cancern i ditt öra har ju blivit värre de senaste 3-4 dagarna. Jag kan inte låta dig lida då du kliar och kliar och skakar så vätska flyger. Jag måste sätta mig själv åt sidan och  låta dig slippa ha ont. Det är min skyldighet och just det känns så rätt. Det gick inte längre.

Tack igen för all tid vi fått. För jag fått vara din människa. Nu får du sova. Och din aska kommer att komma till oss i en liten urna. Jag vill ha dig hos mig och jag vill ha den urnan i min kista, om jag nu ska begravas. Ska jag spridas för vinden, vill jag att vi sprids tillsammans. Lika sammanflätade då som vi alltid varit. Du och jag, jag och du.

Du somnade och jag höll om dig hårt. Viskade hur tacksam jag är över all vår tid tillsammans. Min skyddsängel. Tack, tack för allt.

Vi älskar dig….

Har ni setts så stilig? Så vill jag minnas Loppan. Den där blicken, wow! och panterlooken. Han var verkligen vacker, en katternas katt liksom. Lucky me. Han och jag, jag, jag och han.

Dagarnas varvas med gråt och stundtals en slag stark känsla av att det var rätt. Tiden var rätt. Jag har inga som helst tvivel på at jag tog bort honom för tidigt. Men jag saknar honom så förtvivlat. Det är tyst och tomt. Inget jamande när jag öppnar dörren, Ingen katt som bråkar och blir sur för han inte får krypa ner under täcket på kvällen. Ingen som lägger sig raklång på mitt bröst med huvudet vid mitt nyckelben i timmar.

Jag hatar tanken på att han ligger ensam i ett kylrum, att jag var tvungen att lämna honom och jag får panik att jag inte kan framkalla doften av hans tassar fast det bara gått några dagar. Överallt hittar jag spår. Sand i sängen, katthår i Lennox säng. Och så alla tårar som bara kommer, på T-banan eller på jobbet.

Har så svårt med motivationen och drivet, tappat motorn. Vill ingenting. Vill bara sova. Men på fredag avslöjar vi Cancerfondens rosa bandet-designer med dunder och brak. Det rosa bandet börjar säljas och allt det som man i 12 månader jobbar fram, släpps på fredag. Nu måste den här motorn kopplas på bara.

Men jag gråter inte bara för Loppan.  Det här är en gammal gråt som bott i mitt bröst länge. Mina pappor gick bort med kort mellanrum, Jonathan flyttade till Barcelona, Loppan försvann. Alla dessa förluster i mitt liv de senaste åren.

Och vilket fantastiskt stöd jag fått av er.  Jag har läst alla kommentarer och gråtit när ni delat mer er av era egna erfarenheter och känslor kring era egna husdjur. Tack, tack, tack. Ni förstår och det värmer otroligt mycket.

Så äntligen är vi live! Igång! Igår lanserade vi nyheten som vi jobbat med i ett år (jag har jobbat ganska exakt sex månader och två veckor) på Cancerfonden.  Årets designer är parfymören Ben Gorham som många känner igen från parfymhuset Byredo. Ben står för en mångfald som jag tycker är viktigt. Han har en stark koppling till cancer och bandet är bundet till hopp. När vi träffades pratade han mycket om hoppet. hans svärfar har gått bort i cancer och under den resan var inte hoppet så närvarande.

Jagjobbar med Press&Pr. Jag har varit länken mellan Ben och Cancerfonden. Stämt av att alla bilder och texter är godkända.  Berarbetar press, månadsmagasin och veckopress samt även dagstidningar för att få dem att skriva om kampanjen. Igår hade vi en intern liten shotsfrukost på TV4 där vi sålde band i foajén. Vi är så glada att ELLE har gjort en stor intervju med Ben.

Vi har Rosa Bandet-loppet i morgon där jag har sett till att våra ambassadörer och influencers kommer och springer. Jag har under ett halvår kontaktat ett 20-tal influncers som har ett stort engagemang och sprider vårt budskap. I morgon jobbar jag på Rosa Bandet-loppet bland annat med att möta upp våra ambassadörer och infuencers, samt sälja band.

Det är skönt att kampanjen är igång. Vi har ju hemlighållit vem som är årets designer och man får ju hålla tungan rätt i munnen.  Min favoritparfym  från Byredo är Blanche. Men jag har aldrig köpt den, den är för dyr, så hag brukar sniffa lite när jag ser den på Åhlens.  Ben har butiker i London, Paris och New York, drygt 200 anställda och utökar sitt segment med väskor och sneakers. Cool kille.

Tillsammans kan vi besegra cancer men vi behöver mer pengar till forskning. Bandet kostar 40 kronor varav 37 kronor går till svensk cancerforskning. Det kostar tre kr i tillverkning. Köp ditt Rosa Band. Bär ditt Rosa Band och bidra. För vem bär DU ditt Rosa Band?

Ben har även designat ett armband som finns i begränsad upplaga på ICA och XXL. Vi tror och hoppas att det kommer leva längre, att fler män är benägna att bära armbandet. Fint.  Här är det lördag. Jag har gråtit ett skvätt över Loppan. Så väldigt tomt. Ikväll blir det grillfest hemma hos Erik med vänner. Sofi och jag ska dit. Och i morgon Rosa Bandet-loppet.

Hoppas du köper både band och armband och bidrar.

I går tog jag mig till Lidingö för att jobba på Rosa Bandet-loppet. Mycket folk, mycket engagemang och känslor. Det värmer att se det från löpare, kollegor och våra ambassadörer och influencers som var på plats. Och solen kom fram en stund. Fint.

Min kollega Beata sålde rosa band

Som många köpte

Och jag bar gummistövlar från Blocket och jacka från en av våra samarbetspartners ICA

Här är mina kollegor inför start tillsammans med forskare, ambassadörer och influencers. Notera Staffans rosa skosnören!

Och här är Karl Dyall, en av våra rosa ambassadörer med Staffan Eklund, en av våra influencers med många följare.

Passa på att kom förbi vår rosa POP-UP store på Hamngatan. Köp ett band, prata med våra forskare och häng lite. Öppet till 4 oktober.

Vi har ett gigantiskt rosa band i skylten. Så fint! Så  viktigt att få jobba med denna kampanj som färgar hela Sverige rosa. Att fler ska överleva och färre drabbas är ju  det primära målet. Vi kommer inom en livstid lösa cancerns gåta men vi behöver få in mer pengar till den livsviktiga cancerforskningen. Så krasst är det. Den måste få kosta för att vi ska nå dit.

Jag har det senaste halvåret haft en sådan längtan hem till landet, till Fjugesta. Egentligen inte till Fjugesta utan till Riseberga och då den långa allé och den upptrampade stigen längst ett av fälten. Jag brukade alltid galoppera där med Golden, min häst när jag var runt 14-15- L’t henne löpa fritt. Hon visste vad som var på gång, ökade stegen när vi närmade oss galoppsträckan. Jag kände mig väldigt fri, minns jag.

Jag minns också, fast det 30 år sedan, hur vacker hösten alltid var där. Hur träden skiftade i färg och jag tror alla som varit i Riseberga vet vad jag menar. Jag vet inte varför jag längtar så mycket dit eller varför och jag har bara sagt det till mamma, och er.

Jag tror att jag ska ta mig dit innan höstlöven släpper sina vackra, röda blad. Be mamma skjutsa mig och vänta i bilen någon timme. Jag behöver vara ensam där bland minnena.

Vi flyttade förra veckan tillbaka till Cancerfondens lokaler i stan. Det är helt nyrenoverat och i fyra våningar. Det är också aktivitetsbaserat vilket betyder att man inte har någon speciell plats vid något skrivbord utan man tar sin dator och sätter sig där det passar. Högst upp är en tyst avdelning, om man inte vill prata så mycket.

Det finns gott om mötesrum då vi har mycket möten, både interna och externa. Det är ljust och fint och idag på piazzan kördes det lunchträning.

Och Loppan då? Hur går det med längtan och sorgen. Det är så konstigt. Om en släkting går bort, en vän, en svåger, en faster så är sorgen accepterad och alla förstår. Man kanske är hemma från jobbet, människor är förstående men när ett husdjur dör är det inte samma sak trots att det är en familjemedlem i precis samma grad.

Det finns ingen skillnad i sorg, eller processen alls. Det gör precis lika ont. Mem ändå förväntas man vara up and running, lite låg kanske men annars. Plattan i mattan bara. Trots att sorgen och saknaden är enorm. Det är extra jobbigt att Lennox är hos sin pappa denna vecka. Det är så tomt här utan Loppan.

Jag kämpar på. Gör det jag förutsatt mig. Så extremt typiskt mig. Känner aldrig efter, bara gör det jag ska. På nätterna hör jag hans tassar, vaknar och hör honom i hallen fast han förstås inte är där. Och hans päls är det jag saknar mest, fysisk saknar.

Jag längtar hem, hem till att få vara ensam och ifred. Jag är så ledsen och ingenting känns roligt. Det är ingen fara, det är bra att vara nära sina känslor, jag vet ju att jag behöver få vara ifred lite. Men jag har förlorat en kamrat och det skakar man inte av sig på en kvart.

Fredagkväll och har ätit rester, tagit fram godis och ostbågar, hällt upp ett halvt glas vitt vin. Ska titta på en SVT dokumentär. Hat längtat såååå efter detta. Har just nu ett omättligt behov att vara själv och läka. Jag fick två frågor om att ta en AW med före detta kollegor, samt några andra kompisar som frågade om jag vill komma till Grodan men tackade nej. Behöver mig just nu.

Det händer inte så mycket i helgen. Jag har verkligen inte gjort någonting. Lennox är här men ändå inte. Med kompisar, hemma någon timme och sedan borta igen. Jag har helt plötsligt så mycket tid. Men som jag sagt tidigare så har jag ett stort behov av att vara ensam. Jag har noll problem med det. Däremot har jag faktiskt saknat någon de här veckorna sedan Loppan försvann. En pojkvän att få vara nära när man är ledsen. Någon att bara kunna landa hos.

Man är så förbannat själv när man är singel med precis allting. Ingen att dela något med. Jag vet att den känslan är lurig, det är bara nu när jag är ledsen som jag saknar den där tillhörigheten, priset är för högt att betala. Ska det vara en pojkvän ska det vara extremt bra och det kommer aldrig ske, så då struntar jag hellre i det.

Det har dammsugits och tvättats och kl 17 ska jag, Lennox och Threst gå ut för att äta. Lennox fyller 14 i morgon och vi firar honom idag.

Så roligt att se kampanjen. Jag var på ICA Bea i går och överallt är de så fint med Rosa Bandet. Ben står vid kassan. Ett år tar det att sjösätta en sådan kampanj, Sveriges största.

Jag kommer även att leda ett kost och cancer-seminarium i Göteborg, Karlstad, Sundsvall och Karlskrona under hösten. Vill du komma om du bor i närheten? Anmäl dig här.

Idag fyller du 14. Jag kan inte fatta att du är 1, 81, och har 43 i skor. Det du önskar får du av Threst och mig och du vill gå ut och äta med dina vänner nästa helg.

Du vaknar hos mig idag. Lucky me. Och lucky me överhuvudtaget som får ha dig i min närhet. Jag är så otrolig tacksam att jag fått vara med till din 14-års dag. Nu kommer du minnas mig, vad som än händer.

Min största skräck var att försvinna innan du fått minnen. Hur skapar man minnen men en tvååring om man inte får leva. Omöjligt. Man måste förlita sig på att andra återberättar och lita på folk är inte min starka sida.

Grattis älskling. Det blir lätt kladdigt med offentliga hyllningar till sina barn men som flera spåtanter sagt. Du är här för att lära mig.

Jag älskar dig. Så innerligt mycket.

I samarbete med Bobbys Hårstudio

Åter hos Bobbys hårstudio. Mitt hår har blivit blekt och slitet av och saltvatten. Turkiet gjorde sitt och jag är urdålig på att skydda håret med hatt eller keps. Mina Hairtalk Extensions, har växt ut som du kan se och jag är grå i botten. Tilda tog bort dem, satte om dem, alltså flyttade upp dem. Däremellan gjorde vi slingor, några ljusare än vanligt. När jag var yngre var jag mer slingad, lite ljusare.

Skönt med en uppfräschning av hela håret och Hairtalk är supertunna och platta så de varken syns eller känns i håret. Här nedan ser man tydligt hur mitt hår växt och Hair talk-håret då förstås hamnar längre ner.

Bobby har också kommit ut med en större burk med sina hårpiller. Nu har han kommit ut med en större burk med 120 kapslar i Superhair-serien som du hittar här.

Jag är alltid supernöjd när jag går härifrån. Och så får man fantastisk gott kaffe och en chokladbit. Och så träffa Tilda och Bobby förstås.

Här färgar vi utväxten och lägger slingor.

I morgon är det fredag. Lennox går till sin pappa. Har inte speciellt mycket planerat. Nästan ingenting. Precis som jag gillar. Sova står högt på schemat. Sover dåligt, oroligt. Tomt i sängen utan Loppan. Glad att Lennox är här. I veckan har jag haft två middagar hemma, Micaela, Cathrine och Frasse var här, och dagen efter kom Lourdres, Jonathans mamma. Men mer om det i ett annat inlägg.

I samarbete med Lashes by Evelyn

Det är lördag och jag är hemma. Klockan är 19 och jag har varit inne i stan hos Lashes by Evelyn för att göra fransförlägning. Tycker det som sagt är skönt. Att aldrig behöva måla dem (om man nu gör det) Överhuvudtaget gillar jag att man kan kan göra både bryn och fransar. Sparar tid. Det är förstås ingenting för den som ändå inte målar sina ögonbryn eller fransar mem jag utgår från mig förstås.

Och som vanligt vill jag inte ha några tjocka vippiga rader. Men ser ofta på framför allt unga tjejer att de gillar den där tjocka fransförlägningen.  Det är ingenting för mig men alla är olika och gillar olika saker så all respekt. Folk gör precis som de vill.

Igår medverkade jag i min vän Henriks podd, Insamlingspodden, där man diskuterar olika organisationer och hur det funkar att jobba i en ideell organisation.Lennox gick till sin pappa igår så jag mötte upp Sofie och Jennie i Gamla stan. Och sedan åkte jag och Anna till Aspudden för att hänga hemma hos Ulrika med vänner. Vi delade på en taxi hem vid 01.

Henrik och jag har bland annat varit i Uganda tillsammans för Läkarmissionens räkning.  I morgon väntar firande hos Threst i huset med hans mamma, samt flickvän Lotta med barn. Och så jag. Lennox har ju fyllt 14. Min älskade unge. Vi är många som älskar honom.

En perfekt helg. Lite socialt. Lite rekreation.

Det har varit lite av varje, Det här orimliga, (eller kanske rimliga) behovet av att dra mig undan är omättligt. Jag orkar helt enkelt inte med för mycket happenings riktigt. Vill bara vara själv. Det är mycket Loppan i det där förstås, det är ju inte som om jag bara har skakat av mig det. Det lägger  sordi på allt.

Onsdag och torsdag reser jag till Göteborg och Karlstad för att vara moderator vid Cancerfondens kost &cancer-turné. Och måste vika måndag och tisdagkväll till att plugga in manus.

Detta vackra vackra hus. Det finaste hus jag vet. Här nedan är Oliver som fyller år på onsdag. Han är son till Threst flickvän Lotta.

Threst lagade lasagne och hade pyntat fint med höstlöv. Hans syster Asynja var på plats och vi sjöng för Lennox innan han försvann till kompisar. Nu. Dusch och i säng tidigt.

Måndag och allt är som sirap. Det är så oerhört tungt allting. Inte ett ljusstrimma någonstans trots att jag har massa roligt som väntar. Mamma och syrran kommer hit för att se musikalen ”En värsting till syster” med min vän Gladys i huvudrollen, jag ska på en härlig fest hos Tanja och Lasse, jag har en ny, cool mockajacka från Jofama, en sammankost i Örebro 9 november med alla gamla tjejkompisar väntar, en inflyttningsfest hos Benjamin i november, jag är rätt snygg i håret, Lennox verkar må bra.. Men nej. Det är bara regn hos mig.

Jag saknar Loppan s fruktansvärt mycket. Det är inte bara det rent uppenbara, att han inte är fysiskt här. Och Micaela sa till till mig, ”Det är inte så konstigt, han har ju alltid varit så nära dig, din bebis i alla år”. Fifan.

Min ring som blev stulen i Thailand. Jag lyckades ju hitta samma silversmed som specialgjorde den till mig för åtta år sedan. Någon på Instagram tipsade mig om att det nog var Elsa Diabate på Silverbyelsa på Instagram. Så hon gjorde en exakt likadan på pricken. Först skickade hon den, och plattan var lite för stor så hon ändrade och postade igen.

Och så gjorde Elsa också en liten fin berlock att hänga i  låset på min silverlänk, till mitt armband. Så otroligt betydelsefullt. Och jag fick betala valfri summa. Det går ju inte att värdera i pengar men hoppas hon blev nöjd.

Det är också roligt att nu se vårt fina Rosa Band på programledare och deltagare i ”Idol” och ”Kockarnas kamp”. En del av mitt jobb är att sköta relationen med TV4 för att bland annat be dem att placera bandet så det syns på programledare bland annat. Glad blir man.

Att vara tillbaka i stan är förstås extremt skönt. Cancerfonden sitter mitt i stan vilket förstås kan väcka tankar och funderingar att vi ska bo så flott. Cancerfonden äger lokalen sedan länge och lokalerna har varit väldigt nedslitna och inte kunnat fylla den funktionen som sig bör med tillväxt av personal. För mig tar det 25 minuter från ytterdörr till Fondens dörr vilket är stor skillnad på drygt 75 min enkel väg förut ut till Solna.

Jag har varit i Gamla stan idag på vägen hem. Det var så vackert i regn och rusk. Gillar alla mysiga fik sol finns trots att jag sällan är här.

Lennox är så fin. När jag ringde igår och han hörde att jag var ledsen frågade han om han fick komma och sova hos mig i natt. Han vill inte att jag ska vara ensam. Han vet hur mycket jag saknar vår tredje familjemedlem.

Rester på oxfilé. Och så måste jag plugga in manus inför Cancerfondens kost och cancer-seminarium i Göteborg i morgon. Sover en natt på hotell och så samma dragning i Karlstad.

Förra veckan var jag på frukost event med min vän Charlotta. Mio och Blomsterlandet bjöd in.

Det var längesedan jag var på denna typ av influencerevent. Jag är ju inte en typisk influencer, tackar oftast nej till förfrågningar och till slut blir de inte ställda förstås.

Jag jobbar ju heltid med annat så är inte beroende på samma sätt som de som försörjer sig på heltid med detta yrke.

I samarbete med Steamery

Allt som underlättar vardagen gillar jag. Jag har tid att stryka och jag har få plagg som behöver strykas, gillar inte skjortor och finbyxor utan bär ju ofta collegetröja och jeans.

Men när jag väl stryker så vill jag att det ska vara enkel. Den här apparaten ångar bort skrynklor och veck. Man hänger upp plagget och för maskinen över. Slipper dra fram strykbrädan och otympligt strykning. Ger en allmän uppfräschning av plagg som inte behöver tvättas lika ofta.

Enkel, smidigt och snabbt. Och skonsamt för plagget. Här är plasten kvar, ska dra bort det blå. Och bredvid är också en liten Pilo Fabric Shaver som tar bort envisa noppor.

Jag är på väg hem från Karlstad med kollegorna. I morgon fredag tänker jag jobba hemifrån. Vi kommer hem runt 23:30 och skönt att stanna hemma och jobba. En sv fördelarna med Cancerfonden. På Hänt kunde vi aldrig jobba hemifrån.

Det är barnhelg. Ev tar jag mig till Jofamas utförsäljning och Frontrow living.

Vi får se. Handlar lite om vad vi gör i helgen. Jag vill gärna gå på bio. Gillar det på hösten. En riktigt rysare.

I onsdags morse började vi en del av Cancerfondens kost & cancer-turné. Första stoppet var Göteborg och föreläsning på Handelshögskolan. Sedan sova en natt och vidare till Karlstad. Det är preventionsgänget som håller i detta och jag är med som moderator.

Media och kokböcker översköljer oss med olika dieter och hälsoråd för att leva längre och undvika sjukdomar. Men vilka råd bör man lyssna på och vilka kan man bortse ifrån? Vad finns det i dag för stöd i forskningen kring kopplingen mellan kost och cancer? .Alla på Cancerfonden är extremt duktiga på sin specialitet.

Med på turnén hade vi Isabel Drake forskare, Charlotta Rubin, dietist, Samuel Salzer från Beteendelabbet samt Maiju Wetterhall, sakkunnig dietist hos oss på Fonden.

Vi har tidigare packat påsar med infoblad som har forslats till städerna och i Göteborg var det många som kom. Drygt 300 och det finns ett stort intresse king kost och cancer, kopplingen och myten och rykten. Vi började 16.30 och höll på i två timmar. Senare åt vi middag på ett hamburgerställe på Avenyn innan vi tog oss till hotellet.

Här är det min kollega, duktiga Maiju som pratar om alla dessa larmrapporter som media älskar att blåsa upp.Vilka verktyg kan hjälpa oss att äta hälsosammare? Under seminariet Kost och cancer – hur hänger det ihop? reder vi ut alla frågetecken tillsammans med forskare och experter inom området.

Och Andrea som är koordinator på Cancerfonden med Charlotta.

Jag tycker att det är superjobbigt att prata inför folk. Jag gör det, men är inte alls bekväm i det.  Mitt under seminariet fick jag sms om att Loppans urna är färdig att hämtas på Bagarmossens djursjukhus. Då gäller det att djupandas och fokusera på manus och det som ska sägas och inte låta tankarna vandra iväg.

På torsdagen styrdes färden mot ett mulet Karlstad där vi började packa påsar och förbereda inför besökarna.

Vi kom tillbaka till Stockholm vid 22:50 på torsdagskvällen och i november åker vi Sundsvall och Karlskrona. Sådan tur att dessa fyra tillfällen infaller på mina barnfria veckor.

Lördagkväll. Så skönt. Bara hemma. I morgon 11:30 ska jag möta upp Kristin Kaspersen. Hon är en av våra rosa ambassadörer och vi ska delta i en av våra samarbetspartners event. Sedan vidare till SÖS för att besöka en vän som drabbats av tjocktarmscancer och blivit opererad i veckan.

Så var det dags att hämta hem vår fina familjemedlem. Jag tog bussen till Bagarmossens djursjukhus och passade på att lämna kläder till den kvinna från Syrien som har fått hem sin 13-åring. Hon bor väldigt nära djursjukhuset. Det var många känslor i mitt bröst . Mest gråt men över att få hem vår katt där han hör hemma. Nära oss.

Det var väldigt tomt när jag kom in i receptionen. En ung tjej med en sjuk hund, Hon grät medan pojkvännen fick trösta. Och en katt som blivit påkörd av en bil. Och sedan var det min tur att hämta ut min låda med Loppans aska. Hans kropp nerbränd så den får rum i en urna. En mycket märklig känsla.

Jag grät en skvätt hemma. jag har gråtit varje dag sedan vi avlivade honom. Livet blev med ens så mycket tråkigare på alla sätt och vis. Jag tog emot honom i den bruna pappåsen och tog mig hemåt. Gick in på ICA för att köpa lite mjölk men det kändes ändå fint att han var med mig. Det var det bästa alternativet, att bränna honom och INTE sprida askan. Det är så självklart att han ska vara hemma, på TV-bänken kanske. Så han är nära som han alltid varit.

17 års kärlek i en ask.

Så sorgligt med samtidigt så otroligt härligt att han är hemma igen.

Denna regniga söndag tar jag mig till Humlegården för att möta upp Kristin som är en av våra rosa ambassadörer i årets kampanj. Det vankas hundpromenad med vår partner Eukaneuba. Kristin hade dessvärre lånat ut sin Minoo till Järvsö så hon kom utan hund. Vi tog en kaffe och pratade med övriga deltagare som kom för att gå tipspromenad.

Sedan tar jag mig vidare till SÖS för att hälsa på min vän som drabbats av tjocktarmscancer. Och som vanligt så är det väldigt många minnen som kommer när jag kliver in i SÖS stora foajé. Doften av kanelbullar från den stora Pressbyrån. Samma nu som för 11 år sedan och när jag tittar i mitt SMS ser jag att hon ligger inlagd på avd 67!!! Jag kan vägen dit, behöver inte titta på skyltarna och när jag kliver in i på avdelningen minns jag precis.

Jag passerar platsen där jag spydde rakt ut i korridoren från sängen jag låg, det stora kala duschrummet där det tog en timme och duscha.

Väntrummet med utsikt över den vackra Årstaviken, nu klädd i höstskrud, då i full blom med vajande spirande, gröna träd. Väntrummet där Lennox sprang med sina blöjor och jag satt med Landstingens tjocka fula vit&gröna filt runt benen. Nu är jag tillbaka 11 år senare på exakt samma plats.

Och så rum 4. Min fyrbäddssal i fyra långa veckor. Det är inte helt lätt med en tvååring hemma och ett cancerbesked att bearbeta i ett rum fullt med andra människor. Och jag bara spydde i min platspåse efter den sex timmar långa operationen.

Min vän ligger i ett rum mittemot. Ett enbäddsrum. Man har gjort en titthålsoperation. Tagit bor den fem c stora tumören. Ingen spridning. Men precis som får mig mår hon skit, tarmarna står stilla och hon vet inte när hon får komma hem. Nu tar patologerna över, cancerläkarna efter att kirurgi har gjort sitt.

Hon är optimistisk och jag är lyrisk trots den förstås helt vidriga omständigheterna. MEN HON HAR INGEN SPRIDNING. Det är det viktiga i dagsläget. Hon har en slang i näsan, en sond ner till magen och vill ha isglass, precis som jag ville då.

Och när jag går därifrån är så jag så vansinnigt glad att kunna gå därifrån. Och jag minns så tydligt när jag låg där, att jag tänkte på de som besökte mig, att de bara kunde gå ut därifrån, ut i det vanliga livet och slippa vara jag. Nu är det jag som kan gå. En väldigt märklig känsla. Tacksamhet bandad med skuld och sorg.

Överhuvudtaget har det varit en känslomässig helg. Loppans aska som kom hem. Och så detta besök som slungade mig tillbaka i tiden. Jag har gråtit mycket i helgen. Överhuvudtaget gråter jag mycket för allt och inget. Det är förstås mest Loppan som spökar men rent generellt har jag nästan aldrig känt mig så hudlös som nu.

I samarbete med Aqua Dental

Jag ska ju sätta in tre nya skalfasader på Aqua Dental på mina hörntänder. Jag har gammal plast på dem och när jag sugit på tummen i alla dessa år  har bettet förändras. Mitt överbett får dock ingen röra, det finaste som finns med lite överbett.

Det är väldigt ljust och modernt i de nya lokalerna på Saltmätargatan vid Rådmansgatan. Och jag bryr mig egentligen inte om hur det ser ut. Är mer intresserad av bemötandet. Vill vara trygg och få saker enkelt förklarat.

När vi knackade bort den gamla plasten så var det rena turen för det var inte så bra för min egen tand att det dåliga materialet.  Efter mitt besök gick jag vidare till Oral Estetik för att få den exakta färgen som jag har på mina egna tänder. Tror ingen människa kommer se skillnad men mina hörntänder behöver korrigeras.

Igår var jag och Menfa på Rogérs Dupé:s bokrelease på Fotografiska. Jag har barnvecka så bara borta drygt två timmar och hade preppat lasagne till Lennox. Rogér är supermodellen som har slagit stort och jobbar med alla de stora prestigetidningarna utomlands samt bott i Paris. Vi känner inte varandra så bra, har träffats på några tillställningar genom åren men kul att han bjöd mig.

Uppväxt i det stökiga Brottby i Västerås men upptäcks som modell vid 17 årsålder och fick lägga fotbollen på hyllan. Bott i Paris men är nu tillbaka i Stockholm och har alltså precis skrivit bok. Att man fortfarande 2019 kallas ”etnisk modell” är något han tangerar i boken.

”I våra bokhyllor finns inte så många böcker skrivna av färgade personer. De fyller inte ens en hel rad i en bokhylla i Sverige”. Så klokt förklarade artisten  Timbuktu boken när han var på plats för att uppträda.

För mig är det viktigt med andra förebilder än normen. Speciellt jag som har ett barn som behöver andra röster, andra bilder, andra förebilder, att spegla sig i. Så glad att Rogér släppt den här boken som handlar mycket om mångfald och utanförskap i en värld långt ifrån den flesta av oss är vana vid.

Här är min Menfa (t h) med Rogérs PR-maskin Elcim. En superhärlig kväll. Massa champagne och små vegetariska snittar. Jag trodde det skulle vara mycket modeller och fotografer men en rätt intim tillställning. Och glad att träffa Menfa. Tycker mycket om henne.

Min fina Sofie bjöd mig på middag i fredags på Glashuset. Vi gillar ju Glashuset och åt Buritta, mandlar, bröd, friterade Kronärtskocka och en öl. Jag alltså, Soffan drack vitt vin. Sedan tog vi en taxi till Cirkus för att se Magnus Carlssons show. Superbra och nu drar han ut i landet och turnerar.

Naturligtvis tog vi oss till Strandvägen 1 där Rikard spelade. Uno Svenningsson var gäst och det var tjockt med folk förstås. Flera vänner var där, Lotta, Sibel och Tobias som firade 50. Anna kom också. Hade verkligen så roligt och när det stängde gick vi till Riche en stund för att sedan, som vanligt gå till FOU där vi dansade till 05.

I lördags vaknade jag först 13:30, en halvtimme innan mamma och syrran kom från Örebro. Jag har sedan länge styrt att vi ska se musikalen ”En värsting till syster” på China. Både Gladys och Karl Dyall är med i uppsättningen och Karl är ju en av Cancerfondens rosa ambassadörer under oktober.

Vi tog oss in till stan vid 17, åt middag på Berns. Svindyrt men gott. En stor sushi, 30 bitar kostade tunt 800 kr. Hua ,men syrran fyller på onsdag så det här var lite av ett firande.

Showen var helt fantastisk och sedan rullade vi hemåt igen och hamnade i soffan med en påse godis.

Min fina mamma som fyller 75 om en månad

Och syrran som fyller 44 på onsdag

Så mysigt att ha dem här och känns alltid väldigt tomt när de åker.

Gott men hjälp vad dyrt

En sen frukost

Sedan vill jag bara passa på att gratulera Bobby Oduncu till hans alldeles egna hårvårdsserie som jag  vet att han jobbat med flera år för att ta fram. Bobby Oduncu Sweden erbjuder unisex hårvårdsprodukter i världsklass byggda på kunskap från nästan 30 års erfarenhet inom frisöryrket.

Produkterna är anpassade för en skandinavisk livsstil, utvecklade och tillverkade i Sverige tillsammans med speciellt utvalda hårvårdsexperter och passar lika bra till vardags som till fest.​

Schampo och balsam som är veganska samt fria från parabener och sulfater. Snart lanseras även spray och torrshampo. Det ligger ju ett väldigt slit bakom detta och Bobby är värd allt bra i livet. Han har ju haft lite otur tidigare men men helt ny salong och nya produkter är det vind i seglet. Sedan tidigare har han ju sina hårpiller, Superhair som nu även finns i en family size, alltså större burk. Här kan du kika på produkterna. 

I samarbete med Formavita

Calle. Trygg och tillförlitlig. I många år har jag gått till Calle på Forma Vita. Jag är 53 år om en månad och är min blogg har funnits i drygt 13 år nu. Jag dokumenterar alla delar av mitt liv. Glädje, sorg, engagemang, yta, djup, lyxiga tillställningar och nertrampande makaroner i mattan, Finkultur med Blocket, Champagne och mjölk. HM och LV. Allt ryms hos mig. Spretig?  Javisst, men precis som livet är.

Man behöver inte gilla mina val, inte alls. Och jag har ju vid en ålder av 50 + en trygghet i att göra precis vad jag vill. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker Jag jobbar hårt på det. Att försöka göra egna val som är rätt för mig. När jag var  hos Calle gjorde vi det vi alltid gör. Använder oss av MD coder och eftersom man tappar volym i ansiktet är det det vi vill återställa. Jag har en väldigt bra grundstruktur i mitt ansikte. Höga kindben, en väldigt fast hy, av mig själv så vi vill mest behålla även om jag vet att Calle, med åren förstås måste förändra hur han jobbar med mig. Juvederm från Allergan är materialet för dagen.

Kul är att Forma Vita växer. Ny, fin lokal på Blekingegatan på Söder. De är ett härligt gäng som ser till att fortbilda sig ständigt, håller sig  a jour med sin bransch och välkomnar det nya förslaget Regeringen tagit fram  att endast specialistläkare med relevant kompetens ska få utföra behandlingar och utförarna ska få teckna en försäkring så att patienten ska få större chans till ersättning. Idag kan vem som helst i princip utföra behandlingar.

Och här är Calles fru Eva.

Och kul är ju även att det här modelljobbet jag gjorde för Foreo äntligen verkar lanseras så småningom. Det var förra året jag tillbringade två dagar på Hotel Haymarket för att plåta kampanjen ihop med modellerna  Nadia och Therese. Det var Ladies Team, min modellagentur som sålde in mig som modell till Foreo då de ville ha någon med latinsk utseende, hahaha de tyckte tydligen att jag skulle funka som det.

Roligt var det och en sådan superfin svit.

Foreo är en liten manick som rengör huden på djupet. Den är väldigt poppis, jag har aldrig haft en sådan. Använder de där fula, stora tvättlapparna som man har till barn ni vet, skumtvättlappar.

Tack till:

Creative & producent Carina, Förne

DOP: Johan Forsberg/Sanders Agency

Stillbild: Martin Pettersson

Stylist: Camilla Peréz

Hår &Make: Mia Högfeldt & Nathalie Berzelius

Elektricitet: Daniel Hjellum

Foto Ass. Natalia Luna